Bok I: "Erfarenheter av zen", avhandling 2003, 1 237 sidor

klicka här för en större bild

Bok II: "Än zen då" 2016, 2 144 sidor i 2 band, utgiven på Nya Doxa

Ett utdraget nu,
eller ett tretton dagar långt nu,
eller en sammanlänkad serie av ögonblicklighet,
kompromisslöst frambesvärjd:
det här är vad vi ständigt erbjuds,
och vägrar att nöja oss med;
zens eventuella möjlighet,
i dess utövande tillåts varken känslor eller förnuft att ytterst bära.
Om vi följer kraften i den omedelbara förnimmelsen,
rycks vi med,
har vi avsagt oss vår frihet;
om vi följer ett strikt logiskt resonerande,
har vi avlägsnat oss från det sinnliga liv som alltid pågår,
och börjat lägga det till rätta på distans,
före
och
efter,
i abstraktion,
och ofrånkomligen bundit upp oss själva,
åter ofria,
instängda i värdering och övertygelse,
i just vår idé om livet.

klicka här för en större bild

Text II till "Än zen då"

Under 2008 påbörjade jag en ”totaldokumentation” av de tretton dagar den japanske zenmästaren Shohaku Okumura tillbringade i Sverige den sommaren. Jag avsåg en kort och lättillgänglig berättelse på 200–300 sidor, den 10 december 2015 anlände den från tryckeriet i två magnifika band, 2 144 sidor lång, utgiven på Bokförlaget Nya Doxa under titeln "Än zen då: En japansk zenmästares första besök i Sverige." Jag är själv överväldigad, och opassande hänförd.

Shohaku och jag umgås i princip dygnet runt under de här dagarna, jag hinner inte anteckna, jag låter en diktafon vara påslagen i stort sett hela tiden, det säkrar en dokumentation som är förtrolig, exakt och exceptionell, och inte finns att tillgå på något annat sätt: sextiofem sidor anteckningar, ett par tusen sidor e-postkorrespondens, drygt etthundra timmar inspelade samtal, händelser och lektioner, samt tvåhundra fotografier. Jag transkriberar varenda stavelse, under åtta timmar om dagen i tio månader – färskt liv noggrant, uttömmande, konkret och levande gestaltat, och i sig rikt på kunskap om hur religiositet förkroppsligas och fungerar i vardag och praktik. Skildringen inleds med Shohakus första lektion under den tre dagar långa retreat han leder på ön Idöborg i Stockholms skärgård, en självbiografisk skiss, och följs upp med utdrag ur vår omfattande mejlkorrespondens för att synliggöra vidden av de förberedelser som pågår under flera år och till sist öppnar för hans besök. Detta ger mig även tillfälle att fördjupa en rad metodologiska reflektioner som rör lärlingskapet och den erfarenhetsantropologiska fältbiografins särskilda problematik och möjlighet. Shohaku anländer först på sidan 243, och den täta kronologiska väven börjar fästas upp. Läsaren får följa oss steg för steg, minut för minut, och erbjuds en inblick i princip allt Shohaku gör, ser, äter, säger, stöter på, frågar om, skrattar åt; alla han möter och pratar med. Vi företar utflykter till Ystad, Ale stenar, Malmö, Helsingborg, Mölle, Lars Vilks ”Nimis” och Stockholm, vi går långa promenader i Lund, besöker restauranger, bokhandlare, museer och kyrkor, lagar mat tillsammans, dricker öl och samtalar oavbrutet, ofta om zen, inte sällan prosaiskt om väder och allt det som för tillfället är för handen. All denna oerhörda vardaglighet – sakraliserad och vanligtvis idealiserad i zenfilosofin – kontrasteras effektfullt av Shohakus föreläsningar, avancerade, djupa, klara utläggningar om ytterst komplexa läror och idéer i olika zenbuddhistiska och buddhistiska skolor och traditioner, och inte minst i Dogens (1200–1253) betydande erfarenhets- och föreställningsvärld. Dogen grundade den japanska sotozenskolan, han överförde praktiken från Kina, och betraktas av åtskilliga utövare och zenforskare som en av de mest framträdande religiösa, filosofiska gestalterna och tänkarna i den japanska historien. Shohaku ger sju föreläsningar under sin vistelse, fem under retreaten utifrån Dogens ”Genjokoan” och två vid CTR, Lunds universitet. Jag har översatt dem i sin fullständighet och fogar löpande in dem i framställningen, för att frammana den fundamentala och helt avgörande spänningen mellan teori och praktik, ideal och realitet, i all religiös tradition, praktik och tro.

Det här arbetet "Än zen då" är det första i en serie experimentella religionsantropologiska biografier om Shohaku, hans fru Yuko och deras barn Yoko och Masaki. Jag inledde mitt informella lärlingskap med Shohaku 1989 i templet Shorinji utanför Kyoto, och jag avser att ägna resten av mitt liv åt att i fält dokumentera, utforska och skildra familjens vardag och liv i realtid, i hem, församling och praktik i USA och i Japan, och på resor i Sverige och i övriga världen. Jag har redan lagt en gedigen grund för nästa bok i sviten, "Ett zenbuddhistiskt äktenskap: Shohakus och Yukos liv i Japan", en skildring av deras barndom, uppväxt, universitetsstudier, klostervistelser och äktenskap i efterkrigstidens Japan. Det är bara finansieringen som inte är löst…