Till ängslig, dryg, medioker, obetydlig, medellös, arbetslös filosofie doktor i religionsantropologi. För ett fortsatt utforskande av grundläggande existentiella erfarenheter och föreställningar i japansk zenbuddhism. I princip obefintligt meriterad. Representerade Kävlinge kommuns skollag i fotboll i Skånska Dagbladets cup för 12-åringar 1974. Efter omspel och dubbla förlängningar blev det förlust 1–0 i finalen mot Nydala. I tidningen spekulerades det över möjliga framtida elitspelare, jag omnämndes som en av två i vårt lag: ”Sten Barnekow är ingen direkt slitvarg, men det han gör det gör han bra.” Således tidigt och ganska hyggligt fångad till min person. Jag skulle själv säga: ”Han gör inget, men det han gör det gör han envist och uthålligt.” Hösten 1980 var jag kicker för det amerikanska fotbollslaget Blue Devils på Batavia High School. Den ordinarie bollsparkaren tog hand om extra points från nära håll med stålskodda tåfjuttar. Jag hade att ansvara för avsparkar och field goals. Vid Homecoming-festligheterna var läktaren full, bandet spelade, vi låg under med 20–13 och det var tre sekunder kvar till halvlek. Jag fick min enda chans under säsongen till ett field goal. Jag satte det, 47 yards. Det stod sig som skolrekord i 20 år. Vi vann med 40–20. Jag är 100 procent i detta enda avseende. Producerar extremt återhållsamt i vetenskapligt hänseende, och under devisen ”Kan man inte lära sig att skriva, så kan man i alla fall skriva – långt”. Två arbeten på 25 år: "Erfarenheter av zen" (2003), 1 237 sidor; "Än zen då: En japansk zenmästares första besök i Sverige" (2016), 2 144 sidor, båda på Bokförlaget Nya Doxa. Jag har fått fler stipendier än någon jag känner, och än jag någonsin kommer att kunna förtjäna. Nu förefaller varenda källa uttömd. Jag har sålt av alla ärvda aktier från min pappa, och i förlängningen från min farfar, prästen Kjell Barnekow, som lät sig köpas ut från Sinclairsholm, kallad att tjäna i ett högre ärende. Jag är pank och hoppfull. Jag vill skriva mer och längre. Men bara om zen och prästen Shohaku, hans fru Yuko och deras barn Yoko och Masaki. Och om mig själv. Biografiskt och självbiografiskt. För den som väljer att understödja, är utsikterna för en monetär avkastning av det icke-existerande slaget. Omnämnanden i publicerade verk och något slags blyg, stammande föreläsning kan visserligen utlovas som motprestation, men i första hand är det en möjlighet till övning i ren och tjänande generositet som erbjuds – allt sker i egenvärdets sak, allt är garanterat bortkastat; det finns inget att vinna, varken ära, berömmelse eller pengar. Eller som Shohaku skulle uttrycka det: ”It is all good-for-nothing.” Och det är vackert nog, som jag brukar säga.

(Kontaktannons ursprungligen avsedd för publicering i Dagens industri, men annonsplatsen var för dyr.)

barnekowsten@gmail.com eller 070-2566867